Klimax, top of the world, kalla det vad du vill. Det var så det kändes innan, mitt liv går som i berg- och dalbanor och jag var verkligen på topp där under en lång stund. Nu känner jag att det börjar dala igen; ångest, tomhet och rädsla inför framtiden. Jag orkar inget, knappt ens kliva upp ifrån sängen just nu. Vad är det för fel nu då? Allt är som en dimma. Rummet jag sitter i, finns det på riktigt? Jag kan se det; stolarna, borden, disken på bänken, TVn, men finns dem egentligen där? Jag vill gråta, men ändå inte. Jag vill bara sova, för den här känslan skrämmer mig och det är inte första gången det känns så.