Som vanligt när jag skriver något sånt här så kommer jag ångra det i samma sekund, men vissa saker måste ut. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Men det finns en ensamhet som växer i mig, mycket är säkert självförvållat och just därför känns det ännu sämre. Det värsta är nästan att jag alltid skäms över att visa såna känslor och därför tillåter dem att växa istället.

 

Jag är inte ensam, men bär på en enorm ensamhet och nervositet. Nervös över misslyckanden, medvetna och omedvetna. Nervös över andra människors syn på mig. Nervös över att aldrig räcka till trots all energi och kraft jag lägger ner. Jag jobbar med människor, som har det mycket svårare än mig och som behöver styrka. De ringer oss när de mår dåligt eller behöver hjälp, men vart finns den person som jag kan ringa och vara brutalt ärlig mot när en dålig dag kommer? Förtjänar jag ens att få ringa och prata med någon om att jag mår dåligt, när det inte ens finns något specifikt att må dåligt över?

 

Jag är ensam utan att vara ensam. Jag mår dåligt utan att ha någon anledning att må dåligt. Jag har kommit långt i livet, längre än jag nånsin kunnat tänka mig men varför kan jag inte vara ärligt stolt över det? Varför kan jag inte känna riktig glädje längre när det går bra för andra, eller när jag får chansen att hjälpa någon?

 

Jag har bytt ut glädje, självuppfyllelse och lättnad mot rädsla, ensamhet och trötthet, och de visar inga tecken på att vilja försvinna.